Ingrid Maria blev 91 år och litet till! Min mamma skulle ha fyllt 92 i januari nästa år men fick somna in nyligen efter ett långt och innehållsrikt liv. Ingrid, min mamma föddes på Torö i skärgården, en som man får förmoda bister vinterdag, som andra dotter till Elin och Edvin Johansson. I den lilla stugan fanns redan 2 barn, en pojke och en flicka. Om mina "riktiga" morföräldrar har jag skrivit i "Södergök.." ett krampaktigt fabulerande kring den tragiska händelse som så starkt lämnat djupa spår i våra efterkommandens liv. Att allt jag skrivit inte är med sanningen överensstämmande beror på att ingen fick veta något om den hemska skandal som fortfarande ekar genom släktleden. Skammen var för stor. En skam som jag vägrat att ta på mig. Istället ville jag förstå hur en kvinna kan drivas till att begå en sådan akt. Hur min mormor efter år av fattigdom, täta barnafödslar, ständiga uppbrott, flyttanden och annat elände till sist i ren desperation inte ser någon annan utväg . Arma kvinna!! Vad som verkligen hänt fick jag veta först på senare år. Det var inte morfar som var den stora FASAN! Edvin som dog ensam och barnlös i Spanska Sjukan, som fattig dräng hos en bonde, ett år senare. Och inte som vi trodde fängslad på Svartsjöanstalten.. Arma karl!
Den närmaste släkten har reagerat kraftigt på min berättelse och tar inte bara avstånd från den utan även från mig. Jag kan inte förstå vad som skulle vara så skamligt.? Vad är det skamliga?? Jag var faktiskt tvungen att skriva av mig det stora tunga sjoket som legat över mig genom åren. Jag får aldrig veta vad mamma sjäv hade att säga om berättelsen, vad jag vet läste hon den aldrig.
http://canoviktor.blogspot.com/ Södergöksbloggen.
Om mammas liv som fosterbarn hos Leonard Wilhemsson och hans fru i Gottröra vet vi inte heller så mycket annat än att de fick "göra rätt för sig" - ett hårt liv hos en småbrukare i roslagen under krisåren med tre barn, ett eget och så mamma och hennes lillasyster Elsie.. men de kan inte ha farit alltför illa. Och de fick i varje fall vara tillsammans. Mamma höll god kontakt med sina fosterföräldrar. Ibland var vi med och hälsade på mormor och morfar i Gottröra. Ljusa trevliga minnen! Tack mamma för det!! Jag vet ju att du kunde ha varit bitter och tagit avstånd. Mammas släkt, höll också kontakt med mamma och Elsie genom åren.
Såg säkert till att de inte for alltför illa som fosterbarn.
Om mammas liv som fosterbarn hos Leonard Wilhemsson och hans fru i Gottröra vet vi inte heller så mycket annat än att de fick "göra rätt för sig" - ett hårt liv hos en småbrukare i roslagen under krisåren med tre barn, ett eget och så mamma och hennes lillasyster Elsie.. men de kan inte ha farit alltför illa. Och de fick i varje fall vara tillsammans. Mamma höll god kontakt med sina fosterföräldrar. Ibland var vi med och hälsade på mormor och morfar i Gottröra. Ljusa trevliga minnen! Tack mamma för det!! Jag vet ju att du kunde ha varit bitter och tagit avstånd. Mammas släkt, höll också kontakt med mamma och Elsie genom åren.
Såg säkert till att de inte for alltför illa som fosterbarn.
Mammas äktenskap blev inte lyckade tyvärr. Min pappa flyttade ut när jag var tio år, och mina systrar och jag såg honom inte på flera år. Senare i livet hittade de tillbaka till varandra igen..
genom oss barn och barnbarn. Som frånskild mamma med tre barn på femtitalet fick mamma slita hårt med dubbla jobb, portvakt i huset på Bokbindarvägen, jobb på LME och Helios och jag minns att hon även hade hemarbete av olika slag. Stackars mamma! Vi var inte alltid så snälla som hon hade önskat. Desperationen fanns där hos mamma också! Nu efteråt är det inte svårt att förstå. Då blev vissa av hennes handlingar obegripliga och skrämmande. Men du gav inte upp!!! Du envisades med att försöka få lite lycka i livet!! För dina barn.. ett piano åt Ingalill, en Fiol åt Irene... allt fast du egentligen inte alls hade råd.. Du manade på oss... Läs! Studera.. bli något...
För dig själv! Förlovningen i tio år med en "gammal inbiten ungkarl" - Nytt giftermål med en inte fullt så inbiten gammal ungkarl och drömstället i Småland "Ekbacken" där jag VET att du upplevde stunder av total LYCKA.. i svampskogen intill, i dina prunkande blomsterrabatter,, tidiga mornar med kaffekoppen under en av ekarna..
Ett av dina uttryck! " Säg den lycka som varar beständigt! " Naturligtvis tog lyckan slut även denna gång.. och den kväll när Sven dansar ihjäl sig tillsammans med någon av traktens änkor är du på väg hem till din lägenhet i Stockholm efter att ha varit på din bror Olles begravning..
"Underliga är Herrens vägar" Det är så mycket vi inte begriper!!
Alla dog.. Din syster Elsie, dina vänner, Pappa, din första man - Din första kärlek, din fästman Gunnar, Din Dotter, min lillasyster Ingallill.. och sorgen bara växte och växte....
Din andra dotter, Irene blev det stöd och den hjälp som alltid fanns där.. Gudskelov!
Jag hade ju rymt fältet.. Till "paradiset"! Smitit undan mina plikter och levde livet i tropikerna!
Ett liv som jag har en hel del att skriva om vid senare tillfälle..
Jag hoppas ändå att mamma kunde se tillbaka på sitt förvånansvärt långa liv (med tanke på allt det som faktiskt kunde ha förkortat det) med glädje och tacksamhet där i sitt fina rum på Alby Närboende, där alla var så snälla och hjälpsamma, som hon uttryckte sig många gånger. Men hon undrade också varför hon inte kunde få dö! Hon ville bli befriad! Min mamma som var en kvinna som fick saker uträttade, var företagsam och iderik, av den gamla pliktfyllda, hårt arbetande sorten. Med stor kärlek till allt i Guds Natur.. med en lina och en krok vid något vattendrag, "Gröna fingrar" och fantastiska pannkakor, älskad av sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn av vilka flera, om inte allihop ärvt vår "Jaja's" Sjätte Sinne" .
Jag minns att mamma alltid sjöng när jag var liten.. fast sången tog ju sedan slut någonstans på vägen.. Precis samma sak har hänt mig!
Ja, ja!!!
Mamma lilla jag hoppas att du blivit den lilla fågel du ville bli när du dog!!! Inte en långtradarchaffis som ju var det andra alternativet. Jag hoppas att du kommer och hälsar på mig! Kanske var det du som sjöng för ditt första barnbarn Jennie där nere på den Thailändska stranden? Vi tror det!
Kära Mamma! Jag är så ledsen att jag inte kunde ta farväl!
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
O vad tröst, evad som kommer på!
Allt ju vilar i min faders händer;
Skulle jag som barn väl ängslas då!
Han, som bär för mig ett fadershjärta,
O han giver ju åt varje dag
Hult dess lilla del av fröjd och smärta,
Så av möda som behag.
Själf han är mig alla dagar nära,
För var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
Han, som heter både kraft och råd.
Att sin dyra egendom bevara,
Denna omsorg har han lagt på sig.
Som din dag så skall din kraft ock vara,
Detta löfte gav han mig.
Hjälp mig då att vila trygg och stilla
Blott vid dina löften, Herre kär,
Och ej trons dyra tröst förspilla,
Som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att evad mig händer,
Taga av din trogna fadershand
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
Tills jag nått det goda land.
Din förstfödda....
genom oss barn och barnbarn. Som frånskild mamma med tre barn på femtitalet fick mamma slita hårt med dubbla jobb, portvakt i huset på Bokbindarvägen, jobb på LME och Helios och jag minns att hon även hade hemarbete av olika slag. Stackars mamma! Vi var inte alltid så snälla som hon hade önskat. Desperationen fanns där hos mamma också! Nu efteråt är det inte svårt att förstå. Då blev vissa av hennes handlingar obegripliga och skrämmande. Men du gav inte upp!!! Du envisades med att försöka få lite lycka i livet!! För dina barn.. ett piano åt Ingalill, en Fiol åt Irene... allt fast du egentligen inte alls hade råd.. Du manade på oss... Läs! Studera.. bli något...
För dig själv! Förlovningen i tio år med en "gammal inbiten ungkarl" - Nytt giftermål med en inte fullt så inbiten gammal ungkarl och drömstället i Småland "Ekbacken" där jag VET att du upplevde stunder av total LYCKA.. i svampskogen intill, i dina prunkande blomsterrabatter,, tidiga mornar med kaffekoppen under en av ekarna..
Ett av dina uttryck! " Säg den lycka som varar beständigt! " Naturligtvis tog lyckan slut även denna gång.. och den kväll när Sven dansar ihjäl sig tillsammans med någon av traktens änkor är du på väg hem till din lägenhet i Stockholm efter att ha varit på din bror Olles begravning..
"Underliga är Herrens vägar" Det är så mycket vi inte begriper!!
Alla dog.. Din syster Elsie, dina vänner, Pappa, din första man - Din första kärlek, din fästman Gunnar, Din Dotter, min lillasyster Ingallill.. och sorgen bara växte och växte....
Din andra dotter, Irene blev det stöd och den hjälp som alltid fanns där.. Gudskelov!
Jag hade ju rymt fältet.. Till "paradiset"! Smitit undan mina plikter och levde livet i tropikerna!
Ett liv som jag har en hel del att skriva om vid senare tillfälle..
Jag hoppas ändå att mamma kunde se tillbaka på sitt förvånansvärt långa liv (med tanke på allt det som faktiskt kunde ha förkortat det) med glädje och tacksamhet där i sitt fina rum på Alby Närboende, där alla var så snälla och hjälpsamma, som hon uttryckte sig många gånger. Men hon undrade också varför hon inte kunde få dö! Hon ville bli befriad! Min mamma som var en kvinna som fick saker uträttade, var företagsam och iderik, av den gamla pliktfyllda, hårt arbetande sorten. Med stor kärlek till allt i Guds Natur.. med en lina och en krok vid något vattendrag, "Gröna fingrar" och fantastiska pannkakor, älskad av sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn av vilka flera, om inte allihop ärvt vår "Jaja's" Sjätte Sinne" .
Jag minns att mamma alltid sjöng när jag var liten.. fast sången tog ju sedan slut någonstans på vägen.. Precis samma sak har hänt mig!
Ja, ja!!!
Mamma lilla jag hoppas att du blivit den lilla fågel du ville bli när du dog!!! Inte en långtradarchaffis som ju var det andra alternativet. Jag hoppas att du kommer och hälsar på mig! Kanske var det du som sjöng för ditt första barnbarn Jennie där nere på den Thailändska stranden? Vi tror det!
Kära Mamma! Jag är så ledsen att jag inte kunde ta farväl!
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
O vad tröst, evad som kommer på!
Allt ju vilar i min faders händer;
Skulle jag som barn väl ängslas då!
Han, som bär för mig ett fadershjärta,
O han giver ju åt varje dag
Hult dess lilla del av fröjd och smärta,
Så av möda som behag.
Själf han är mig alla dagar nära,
För var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
Han, som heter både kraft och råd.
Att sin dyra egendom bevara,
Denna omsorg har han lagt på sig.
Som din dag så skall din kraft ock vara,
Detta löfte gav han mig.
Hjälp mig då att vila trygg och stilla
Blott vid dina löften, Herre kär,
Och ej trons dyra tröst förspilla,
Som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att evad mig händer,
Taga av din trogna fadershand
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
Tills jag nått det goda land.
Din förstfödda....
