Tillbaka i vardagen......
Det har varit underbart roligt att ha killarna med sina tjejer här... fruktansvärt tomt när dom åkt hem igen..
Roligt att dom tyckte att det var fint.. deras hem i tropikerna.
Trots att allt inte var riktigt klart.. t ex så saknas fortfarande fönstren i vardagsrummet.. men vad gör det när man har evig sommar.. fast knoten var lite besvärliga emellanåt..
Saknar dom.. inte knotten..
21 comments:
...din hejarklack borde kanske ändå vara lite orolig, alltså dina barn, barnbarn och vänner. Vem tänker du skicka naken ut i cyberrymden nästa gång? Visserligen föddes dom ju som små söta bebisar som alla var välkomna, till skillnad mot mig enl dig, men en del av dom kanske ändå har haft sina svårigheter i livet, kanske även depressioner? Skulle inte det vara något för världen att få gotta sig i, du kan ju alltid fabulera lite så att det blir mer intressant? Du har ju all rätt att skriva om ditt liv och din sanning säger du och där ingår ju även dom.
Det kan ju inte vara lika roligt längre att skriva om oss (mig, din gamla mamma, dina döda morföräldrar och din döda syster), inte nu när jag tyvärr har hittat din blogg. Så nu får du väl hitta några andra som du kan kränka! Men det finns säkert en hel del godsaker i din skrivbordslåda!/iréne
Man kan säga vad man vill om livet, men man kan bara yttra sig på ett sätt... nämligen att säga vad man vill!!!
Södergök är dödergök är ju definitivt inget att ta sig illa vid... Både historien som den har förtäljts och historien om vad som faktiskt hände finns ju där....
Och skulle man behöva skämmas över sina förfäders gärningar så hade nog ca 90% av världens befolkining tagit livet av sig vid det här laget....
Och nej visst är inte livet lätt för alla. Jag vet det av egen erfarenhet, det finns en anledning till att jag inte bor i Sthlm idag. Jag tror inte att någon kvinna i våran släkt har haft ett lätt liv, men gör vi det bättre genom att vara ovänner med varandra?!
Jag för min del vill veta vartifrån jag härstammar, vartifrån jag har mina drag etc. Att få höra berättelser om ens egen släkt som man aldrig hört förut och att helt plötsligt upptäcka att man har en släkt med historia är underbart, hur historien än är.
Och tro mig Iréne!!! Jag är inget direkt fan av mormor, för hon har aldrig varit som en riktig mormor. Inte den mormor som bakar bullar och kokar saft.... Jag tror jag lärde känna henne som riktigast i somras, men "mormor" kunde lika gärna vara "Solweig" för mig. Men hon är min mormor och hon är ta mig fan din syster... och hur jag än letar bland mormors notiser och noveller så hittar jag ingenting som kan uppfattas som förnerdande eller kränkande för någon.
Och jag ber så hemskt mycket om ursäkt när jag säger detta. JAG vill veta allt om mitt ursprung, varenda jävla liten eller stor skandal... ja ALLT!!!! Kanske därför att jag VAR TVUNGEN att lämna mitt liv och min familj. Jag var tvungen att börja om från början totalt. Annars hade jag inte levt idag. Jag hade bragts om mitt liv för länge sen....
Och Klangarna med ättlingar är väl inte inte den enda släkten med hemsk historia, det har jag även på min fars sida.... Inte fan skäms jag för det!!!!!
Jag kan inte annat bli än ledsen när jag läser dina angrepp emot min mamma...Vad håller du på med??
Om du vill blunda för det som hänt..ok ..Varsågod!!!
Tyvärr är inte alltid sanningen snäll...men som min underbara dotter skriver..hon är glad att få veta ..och jag med.
Visst det är inga trevliga saker , men det är vår bakgrund.
Man kan inte blunda för verkligheten då är man feg.
Precis som Jennie skriver ...vi kvinnor i vår familj har inte haft det lätt...vi är alldeles för mesiga ..går på vad männen i vår omgivning säger till oss.
Vår familje saga är en jättebra grund för de kommande kvinnorna i vår familj.
Kanhända kan de få lite mer råg i ryggen så inte dom blir utsatta och utnyttjade som vi blivit.
Klart det gör ont att läsa ...jag mådde inte så bra när jag läst om min närmsta familjetragedi mellan min mor o far...men det har hänt ...OCH DET FÅR INTE UPPREPAS IGEN!!!
Jag säger bara att det får räcka nu med allt tjafs.
LIVET ÄR FÖR KORT ...för att tjafsas bort.
Marie
Jag blev fruktansvärt sårad och ledsen när jag läste solweigs beskrivning av mig i sin blog (Hit och dit): hur mitt ansikte ser ut, mina hemska öknamn som jag blev retad för. Hon la till o med ut ett fotografi. Hon skrev att pappa och mina fastrar ville att jag skulle lämnas på ett hem för missbildade barn. Att pappa bara tyckte om henne m m. Kanske sant, vad vet jag?
Jag kan inte förstå varför hon var tvungen att beskriva mig så ingående och utlämnande, varför hon måste göra mig så illa?
Nu har hon (efter krav från mig) plockat bort de delar som var mest anstötliga (hennes egna ord). Men skadan är ju redan skedd. Jag har mått och mår fortfarande jättedåligt av det här. Väldigt mycket gammal skit har poppat upp, sånt som jag inte behöver komma ihåg, jag har det tillräckligt jobbigt med mitt liv som det är.
Så angreppet har nog solweig stått för!
Och när det gäller historien som solweig har hittat på (södergök) så finns det ingen sanning i den som jag blundar för. Det jag vet är att en mycket tragisk händelse ägde rum och som gjorde att min mormor och två av mammas syskon dog. Jag vet också att det var mycket mycket fattigt, jag har kopior på brev som min mormor har skrivit. Så vad som egentligen hände vet i alla fall inte solweig!
Jag anser att det är sanningen som ska föras vidare till de yngre generationerna inte en påhittad historia!
Om någon av er är intresserad så kan jag berätta att er mamma, mormor och mormorsmor mår relativt bra, hon fyllde ju 91 år nyligen så åldern tar naturligtvis ut sin rätt. Hon och jag pratade en hel del om hennes barndom när jag var där i lördags så är det så att någon är intresserad av sin historia så vet ni ju var hon finns?/Iréne
PS! Jag lämnar nu fältet fritt för solveigs fantasier och hänsynslösa skriverier. Hade väl en liten liten förhoppning att någon i hennes "familj" skulle förstå men jag misstog mig grundligt, har bara själv mått sämre och sämre.
Tack och lov har jag en egen "familj" och vänner som verkligen förstår hur illa solveig gjort mig, och hur elaka och omdömeslösa solweigs skriverier är. Det får vara tillräckligt.
Solveig ska inte längre få bo gratis i mitt huvud så därför säger jag tack och adjö med en förhoppning att det dröjer väldigt länge till nästa gång!
DS
Förstår dig och din smärta då du läste mammas blogg. Att lämnas ut på det viset är inte bra i något avseende och måste (som du beskriver det) ha kännts mycket svårt och tungt.
Har funderat mycket på varför hon skrev som hon gjorde, ifall avsikten var att kränka dig eller någon annan i familjen, eller om det hela var omedvetet från hennes sida.
Vad jag ser hos mamma är ett stort behov av att bearbeta viktiga händelser i hennes liv genom att försöka nå ut till någon som lyssnar (eller läser). Många gör så i sitt inre, i sina dagböcker, eller liknande - mamma gör det genom att blogga.
Tyvärr är det inte lätt att blogga t.ex. om sin barndom utan att lämna ut sig själv och andra.
Genom att lämna ut bilder på bloggen med bl.a. dig som barn har hon försökt öka bloggens trovärdighet. Hitta skäl till att bli uppmärksammad.
Jag håller med om att det var dåligt från mammas sida att dela ut bilder på dig utan att be om lov först, samt att skriva om dig på det viset. Det är tyvärr lätt hänt att man glömmer bort hur utelämnande bloggen kan bli och att den ses av andra människor som inte alltid är ens allra närmaste - man rycks med i spänningen att skriva, att skapa, att nå ut till en grupp läsare som bekräftar ens värde som t.ex. bloggare, familjemedlem, författare, eller helt enkelt människa.
Jag har mycket svårt för att tro att mamma varit ute efter att såra dig. Samtidigt håller jag med dig när det gäller att ta ansvar för vad man delar ut och skriver om.
Jag hoppas hon kan hitta förlåtelse hos dig och att du ser anledningarna till varför hon bloggat om sitt och släktens liv.
Om hon inte älskade dig, mormor och resten av familjen då hade jag förmodligen bara tyckt synd om er allesammans och skitit i att ringa mormor på hennes födelsedag. Men så är det inte.
Sköt om dig;)
Kram,
A.
Tack Ariel!
kram/Iréne
Jo Iréne jag kan förstå hur du uppfattar "hit och dit" som kränkaande men jag måste också få säga att historien var inte riktad mot dig eller någon speciell person i vår släkt.
Att mormor beskrivit dig så ingående coh med bild till på köpet uppfattar jag som en väldigt god gärning. Missförstå mig inte nu...
Jag kommer ihåg mig själv som liten flicka i mormors kök i Alby. Det är första gången som jag minns att jag träffade dig. Min reaktion när jag såg dig kommer jag nog aldrig att förlåta mig själv för. Jag minns hur rädd jag blev och jag minns hur jag grät och ville där ifrån. Jag minns också att du gick ut från köket för att inte skrämma mig mer, det gör ont. Än idag gör det ont i mitt hjärta när jag tänker på den dagen. För när du gick ut från köket så kände jag att du blev ledsen. Du visade det inte men jag kände det. Och det dåliga samvetet för den händelsen har följt med mig sedan dess, och mitt beteende den dagen går säkert att ursäkta med att jag var så liten, men redan då visste jag att jag inte borde ha reagerat så och redan då visste jag också att jag inte ville bli ursäktad för det heller.
Att läsa om mormors uppväxt med hennes synpunkter på hur hon och som kanske andra uppfattade eran barndom, får oss att inse hur grymt livet kan vara mot barn. Och så pass mycket tror jag ändå att jag känner mormor att jag vet att hon skrev om dig i sin berättelse för att du också skulle få viss upprättelse. Jag är ledsen att du tog så illa vid dig, men jag vet ju inte heller hur du känner. Samtidigt håller jag med Ariel om att mormor kanske borde ha frågat, men hon trodde nog inte heller att du skulle reagera som du gjorde. I hennes värld gav hon dig plats i hennes berättelse. En plats att stå upp mot världen med dess orättvisor.
Om jag hade varit en objektiv och opartisk läsare utan band till någon i berättelsen så hade nog jag lärt mig något i alla fall. Att människor oavsett hur olika man än ser ut, också är människor med känslor. I vårat "perfekta" samhälle som vi lever i behövs det nog någon som tar parti för alla de orättvist behandlade människor, speciellt barn. Mormor tog parti för dig, som jag uppfattade det.
Och jo jag vill tillägga några saker....
Mormor älskar sin familj och den är du stort medräknad i. Mormor pratade väldigt mycket om er relation när jag var hemma i somras. Och hon lider mycket av att ni är ovänner, du är hennes syster, hennes lillasyster...
Men som så många andra i vår familj så är även mormor lite konflikträdd och samtidigt för stolt. Men stolthet i vår släkt handlar egentligen mycket om att inte låta någon tränga genom vårat skal. Inte ge någon en chans att såra oss. Stolthet i en ordbok beskrivs dock inte så.
Väldigt ofta har vi också en stor förmåga att hela tiden se problem i allt. Jag vet inte om vi bara är negativt inställda till livet eller om vi tror att vi är vetenskapsmän?! (Men några vidare vetenskapsmän är vi dock inte för vi lyckas bara se problemen utan att komma på lösningar! *Ja ja mormor jag vet att du har tröttnat på mitt lilla motto*) Faktum är att om vi skulle se saker och ting lite ljusare så skulle också lösningen finnas nära till hands. Ett exempel: Mormor publicerar "hit och dit" på sin blogg. tyvärr hade hon inte räknat med att du skulle bli så ledsen av det. Du ringer upp mormor eller mailar till henne och talar om för henne att: "Solweig, det känns inte riktigt bra att läsa det där och det är väldigt jobbigt att veta att det finns tillgängligt att läsa för många andra. Jag blev väldigt ledsen och upprörd över hur du beskriver mig." Mormor hade fått en chans att förklara varför hon gjorde det och hur hon egentligen menade. Och hon hade även ändrat sin berättelse för din skull. Som det blev nu så angriper du mer eller mindre mormor på ett argsint sätt som inte bara skapar ännu mer motsättningar mellan er utan dessutom så blir ni båda ledsna. "Och båda visar stolt upp sitt skal."
Bara för att man är systrar så behöver det inte mena att ma ska ha samma åsikter, men det betyder att man kan ha olika åsikter utan att sluta vara systrar. För hur någon av er än vrider och vänder på det så är ni systrar och det kan ni inte komma ifrån. Emma fick en sån där liten kylskåpsmagnet med visdomsord av mig i julklapp och den är helt perfekt."Jag är lycklig över att du är min syster och jag skrattar för att inte kan göra något åt det!"
Iréne kan du göra mig en stor tjänst också. kan du fråga gammelmormor ifall hon har en kusin i Olofström som heter Siri Klang? Ge henne en kram från mig också.
Kramar
Jennie
...uppriktigt sagt jennie så gör du bara allting värre med ditt sk snusförnuft. Du vrider bara om kniven ytterligare, får mig att känna mig som ett äckligt monster.
Jag tror också att jag kanske känner min syster bättre än vad du gör och vet nog också att hennes blogg inte var menad att göra mig illa, hon tänkte nog inte ens så långt att hon kunde såra mig och hon förstår det nog fortfarande inte, hon anser sig ju ha rätt att skriva vad hon vill. Men tyvärr, den här gången gick hon över gränsen för vad jag klarar av att förlåta.
Jag har lämnat ut mig själv tillräckligt nu och tänker inte besvara några mer kommentarer i den här bloggen. Är det så att någon har något mer att säga mig så har solweig min mailadress.
(det kändes fint att i alla fall Ariel kan känna empati och förståelse)
/Iréne
...ett litet tillägg!
jag förstår inte vad du menar med "en god gärning", och "upprättelse"? för mig låter det som ett hån! Vad har jag gjort för att behöva upprättelse? Varje dag i mitt liv är och har varit en kamp och kommer att så förbli tills jag dör. Jag har försökt att hitta ett sätt att kunna överleva utan att må alltför dåligt av alla korkade människor som anser sig ha rätt att kommentera mitt utseende men det går inte alltid att skydda sig mot sånt som sker utan ens vetskap som t ex solweigs blogg som Sophia hittade av en slump.
Ni känner mig inte, inte ens solweig kan veta hur mitt liv är och har varit, hon har inte alltid funnits i närheten.
Mitt liv har alltså inte varit en dans på rosor men jag har alltid kommit igen och
jag kan med stolthet säga att trots mitt handikapp så har jag lyckats fantastiskt bra, jag har en underbar dotter och en jättefin dotterson som jag älskar och som älskar mig. Jag har en mor som lyser upp och blir jätteglad när jag kommer och som också älskar mig. Jag har också ett bra jobb med arbetskamrater som accepterar och tycker om mig.
Tyvärr dog min lillasyster alltför tidigt och jag saknar henne otroligt mycket, hon hade varit ett stort stöd nu. Jag VET att hon hade reagerat lika starkt som jag!
/Iréne
I mitt liv har det funnits mycket som varit på väg att förgöra mig, bl a alkoholen och rökning, jag har efter mycket vånda valt att kämpa och avstå från dessa missbruk. Det har inte varit lätt men jag har lyckats!
Nu har jag också, efter att solweig de senaste 5 åren orsakat mig mycket sorg och smärta med sina svek och sin oförmåga att förstå, kommit fram till ett beslut: jag väljer att avstå även från kontakten med henne. Detta är också smärtsamt för långt där inne finns det ju ändå en syskonkärlek. Men för att inte hamna i en djup depression igen, som jag har känt varit på väg, så är det här det enda möjliga för att rädda mig själv just nu.
Jennie tyckte att jag ska försöka se det positiva i det här och det har jag också gjort nu. Jag har kommit fram till att den som det faktiskt är mest synd om är ju solweig. Ett utseende betyder inte allt, särskilt inte när man nästan kommit upp i pensionsåldern. Jag har andra kanske viktigare egenskaper. Och jag har i alla fall mina nära och kära omkring mig.
Solweig sitter där nere på sin paradisö bitter, gammal, skryngklig och sviken av sin otrogne man. Fattig och antagligen rätt ensam, har bara sin dator att roa sig med. Vill absolut inte byta med henne.
Men detta innebär inte att jag har förlåtit henne, det känns i nuläget otroligt svårt, hennes svek mot mig och mamma gör alldeles för ont!
Vad ni säkert inte vet är att den första delen av "sagan södergök" fick jag av solweig för flera år sedan, hon kallade den då för "Elin". Jag talade redan då om för henne att jag kände stor olust när jag läste den, att jag tyckte att hon respektlöst lämnat ut mamma. Hon berättade då också att hon tänkte skriva en fortsättning om Edvin, alltså vår morfar. Jag svarade henne att den ville inte jag läsa.
Jag berättade också då lite försiktigt för mamma att solweig höll på att skriva en historia om mammas tragiska barndom och mammas svar var: "det ska hon ge faan i". Är det svaret tydligt nog!!
Men solweig har totalt ignorerat både mammas och min önskan om att låta mammas grymma levnadsöde vara ifred. Hon har tvärtemot fortsatt att fabulera och även tyckt sig ha rätten att lämna ut mig på nätet.
Så därför ska ni nu förhoppningsvis slippa mina "aggressiva kommentarer" i fortsättningen.
PS! och till alla er som följt vår ordväxling här på bloggen och valt att inte kommentera: FÖRESTÄLLNINGEN ÄR SLUT! DS!
Vem säger att föreställningen är över?
..........ja , det undrar jag oxå??
...är det så svårt att förstå?
Den som inte tänker fortsätta den här ordväxlingen inför öppen ridå är don Quiote/Iréne
Mitt snusförnuft kanske sårade dig, trots att det inte var ämnat så. Jag vet inte vad mer jag kan säga Iréne förutom att jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att människor är så bittra.
Den goda gärningen och upprättelsen som jag tror mormor ville få fram är nog inte enbart för dig utan för alla utsatta barn. men vi lägger locket på det där för du missförstår mig bara.
Jag vill däremot inte att du missförstår detta:
Jag tycker helt ärligt talat att du är minst lika elak mot mormor som du tycker hon är mot dig.
Det tycker jag att både du och mormor kan ta och tänka lite över.
Det sorgliga i hela den här situationen är att det hela är så sorgligt.
Kram Jennie
Alla har sina egna åsikter och uppfattningar....
Och man kan kommentera andras åsikter men då får man förvänta sig ett svar tillbaka.
Om DU nu sakt Punkt slut VARFÖR DÅ FORTSÄTTA!!! Räcker det inte bara med en ursäkt??? Varför försöka göra saker och ting värre av ren avundsjuka???
Varför??? Mormor har kanske inte de så bra där hon är nu "som du nu säger"
Men va vet du om det igentligen??
Om nu mormor har sårat dig m.m och du är ledssen för det.
Varför gör du då samma sak?
Jag har alltid hört från när och kära att ju äldre man blir desto dmartare blir man....
Men jag har någ fått hört några osanna ord.
För jag har inte läst en vuxen och furnufftig mening i allt du har skrivit.
Allt handlar bara om hur mycket du vill hämnas mormor det hon skrivit om dig!
Men om du nu vill hämnas på mormor skriv då inte i hennes blogg
varför inte prata enskilt om det???
Varför gör livet surare för alla, varför inte bara hålla till det du skrivit:
Jag har lämnat ut mig själv tillräckligt nu och tänker inte besvara några mer kommentarer i den här bloggen.
Du har själv skrivit det så håll dig till det!!!
Även fast ingen skriver så skriver du igen...
Jag tror värkligen inte att mormor har bett om att få alla dessa kommentarer i sin blogg, om du nu bara vill trycka ner mormor och göra hennes liv sämre så Skaffa en EGEN blogg och skriv i!!!!
Nu RÄCKER DET!!!
VAD HON ÄN HAR SKRIVT SÅ FÖRSTJÄNAR INGEN ATT FÅ HÖRA SÅNT SKIT SNACK SOM DU SKRIVT OM HENNE TILL ALLA BLOGG LÄSARE (SKRIV DET TILL HENNE SJÄLV OM DU VILL HENNE NÅGOT)
Kommentera gärna men en sak vill jag säga!
Jag står för vart ända ord som jag har skrivit!! Livet är för kort för att tjaffsa bort det!
Tänker inte skriva vilket barn barn jag är då lär det väl bli en till onödig konflikt!
//en vän från i sommras.
Tack kära barnbarn och "vän från i Somras"
Mormor
Från G.
Eftersom jag själv är handikappad så förstår jag mer än väl Irens stora förtvivlan över att bli utlämnad på internet av sin egen syster. Jag kan inte heller förstå syftet, tanklöshet eller oförstånd? Tråkigt nog så är det tydligen bara A. som kan förstå Irens känslor? Hon möter en kompakt mur av okänsliga människor som säkert gör hennes sorg ännu större..
skriver en medmänniska
Post a Comment